Annons

 i Eko/Miljö, Ettan, Notiser

I efterdyningarna av Martin Falklinds och Uppdrag Gransknings uppmärksammande av hur illa det egentligen står till med vattenkraftens påverkan på ålbeståndet sker en ganska märklig utveckling!

Vi har sett hur utvandrande ål på väg mot lek helt och hållet slaktas i kraftverksturbiner och vi har sett hur ålyngel hopplöst försökt ta sig förbi dammar utan att lyckas. En logisk slutsats som programmakarna dragit är att detta påverkar det totala ålbeståndet extremt hårt och att vi sannolikt borde lägga mer kraft på att åtgärda detta istället för att tex skuldbelägga yrkesfisket.

Nu hävdar tre forskare från Östersjöcentrum/ Stockholms Universitet att detta är ett ”falsk narrativ” snällt sagt en felaktig beskrivning av verkligheten. Man hävdar att det bästa sättet att rädda ålen istället är att förbjuda allt kommersiellt ålfiske. Man hävdar också att naturligt invandrad ål till Sverige huvudsakligen växer upp efter kusten och därför inte berörs av ”turbindöden”. 

Vad som är sant eller inte i dessa två radikalt skilda beskrivningar av verkligheten är viktigt att reda ut. En som alltid stått på fiskens sida är Ingemar Alenäs, här hittar ni hans första kommentarer till ovanstående!

//Jan O FishEco

 

 

Annons

Sportfiskeprylar
Rekommenderade artiklar
Showing 3 comments
  • Arne Berglund

    På 50-talet fångades ål i nordvästra Hälsingland. Det byggdes speciella rännor som mynnade ut i en tunna som ålen ej tog sig ur, även flottningsrännorna ”timmerrännorna” nyttjades för detta ändamål. I takt med att Ljusnan reglerades försvann ålen.

  • Urban Jacobs

    Jobbade med provfiske vid mellanljusnan 1974. Vi hade fiskspärrar i ett flertal tillflöden för att kontrollera upp och nedvandrande fisk. På eftersommaren började det dyka upp ålar i några av bäckarna. De flesta var kring kilot men en vägde 3,5 kg om jag minns rätt. Har ingen aning om hur det är idag.

pingbacks / trackbacks

Kommentera

You have Successfully Subscribed!