Annons

interfiske-daiwa-p
 i Eko/Miljö

Efter en natt i tält på Krajas camping så begav jag mig tillsammans med mina kamrater Elis och Dan idag in till Arjeplog centrum för en frukostpizza. I byn vimlade det av intressanta människor, inte minst de som vi känner igen från sportfiskepress och TV. Alla hade vi samlats för en och samma sak, och vid vart och vartannat fikabord diskuterades det stundande vansinnesbygget.

Några människor hade redan införskaffat sina ”nu får det vara nog”-tröjor, och bar dem stolt i väntan på att manifestationen skulle börja. Andra passade på att under kvällen besöka Älvräddarnas försäljningsbord, där många inte bara löste medlemskap i organisationen, utan även passade på att köpa en ovan nämnd Älvräddartröja. På lastbilsflakets scen spelade och sjöng ”Linda och Robban” kända melodier, medan deltagarantalet sakta steg mot ca: 250 personer.

Även om uppslutningen till en början kändes relativt bra när evenemanget väl kommit igång, kunde jag inte undgå att notera att många av de närvarande faktiskt kom från medialt håll. Johan Broman med tv-team filmade för kommande fiskeprogram, Tv, fiskepress, +Fisheco så klart, och många andra lät kameran smattra medan talen avlöste varandra. Några deltagare hade kommit långt för att visa sitt missnöja med kraftverksplanerna, vi hörde både skånska, värmländska och nollåttaspråk, men från ortsbefolkningen i Arjeplog var deltagandet lågt.

Resonemangen om varför kraftverket är en mycket dum idé har vi hört förut, men visst tåls de att upprepas. Allmänningen som vill bygga kraftverket har ju ännu inte förstått vilken skada hela projektet innebär, vilka värden man för lång tid, kanske för evigt, förstör. Utan statens elcertifikat hade hela affären varit som att köpa en godispåse för tio kronor och sälja den för tio och femtio. Förtjänsten hade varit så löjlig att ingen ens antagligen hade kommit på den urbota korkade tanken att smälla upp ett miljöförstörande kraftverk mitt i all skönhet.

Nu när staten ändå subventionerar dessa låginkomstbringande vattenvärldsbovar, finns även möjligheten för Allmänningen att tjäna några substantiella pengar på kraftverket. En man uppväxt i byn berättar för mig att de flesta i Arjeplog är emot kraftverket, men att de inte vågar sig ut till torgets manifestation i rädsla för repressalier. Politiker och arbetsgivare sitter med i Allmänningen och kan således påverka eventuella ”störningar” i verksamheten menar mannen.

Att lokalpolitiker skulle sitta med som ägare av kraftverket via Allmänningen vore mycket problematiskt, och om det så skulle föreligga, måste ju kraftverksfarsen framstå som än mer vansinnig! När den lokala tidningen Arjeplog Times skrev negativt om utbyggnaden i strömmarna, kontaktade Allmänningen kommunen och krävde att de tog krafttag mot sådana åsiktsyttringar. Allmänningen har också kritiserat Christer Borg och menar att han ska använda sig av ”maffiametoder” för att föra fram sin sak… Något som kanske mer reflekterar Allmänningen om någon?

Christer Borg talar passionerat som ordförande i Älvräddarna, vant och pedagogiskt, men med träffsäker känsla. Gäst efter gäst beträder scenen med Borg som samtalsledare, och samstämmigt träder missnöje fram i klartext. Martin Falklind uppmanar, efter några anekdoter, till medlemskap i organisationerna Sportfiskarna och Älvräddarna. Sportfiskarnas egen Stefan Nyström talar med inlevelse och påskinande kunskap om hur elcertifikatet är den utlösande faktorn i hela tokeriet och Gunnar Westrin talar utsmyckande om vackra strömmar, älvar och åar som genom åren förgåtts p.g.a. beslut liknande det man tagit i Arjeplog.

Den lokale redskapshandlaren Göran Kullbrandt såg bekymrad ut när jag frågade hur han såg på saken, och han sa att kunderna redan hade uttryckt att de inte kommer återvända till varken Arjeplogs strömmar eller hans butik när kraftverket byggts. Vem skulle besöka ett kvaddat vattendrag som inte längre är unik? Arjeplog kan då längre inte vara en unik oas mellan förstörda älvar och vattendrag, med en unik öringstam, utan decimeras till en ort i raden av många som tagit helt felaktiga, och kortsiktiga beslut. En ort som, istället för att slipa den största diamant man hade, slänger den rakt in i vattenkraftens kärva turbiner där den tillintetgörs.

Manifestationen är symbolisk och ett bra sätt för oss sympatisörer att samordnas, träffa allierade och knyta kontakter. Jag tror dock att den inte riktigt når utanför skaran av sportfiskare som samlats på grusplätten framför lastbilsflaket i Arjeplog. Ingreppet är allt för trivialt för en icke sportfiskande, och kan lätt prioriteras bort när nyheter om krig, världssvält och börsras når mediapubliken.

Den lokale entreprenören Johan Sandlund som driver företaget Artic Fishing tänker försöka arrendera strömmarna av Arjeplog kommun, något som om det blir verklighet kan rädda vattnet undan kraftverksdumheterna. Processen är dock lång och många är frågetecknen som måste rätas ut innan denna vision blir till verklighet. Att arrendet är det sista i vinden vajande halmstråt är dock många rörande överens om.

Allmänningen skulle rent teoretiskt kunna vakna upp och inse den oerhörda nyttan och potentialen med sportfisket och turismen, och stoppa planerna. Inte nog med att Allmänningens bankböcker skulle kunna fyllas med pengar från turist och sportfiskeverksamheten istället, de lokala restaurangerna, hotellen, butikerna, och alla andra entreprenörer i Arjeplog skulle kunna blomstra vidare. Men just nu verkar Allmänningens tunnelseende vara konstant och enkelspårigt likt en fallande sten.

//Sebastian Wiman

Annons

Sportfiskeprylar
Rekommenderade artiklar

Kommentera