Jag har sagt det förut och säger det igen, nya vatten, nya möjligheter! Efter helgens bravader blev vi inte direkt mindre fiskesugna. Vår chans att komma ut igen kom redan på onsdagen, fyra dagar efter sista passet. Vår andra hälft, fiskeintresset, drog oss åter igen ut på nya äventyr och nya vatten.
Denna dag som många andra följde jag och Markus vår rutin med allt kring dagens fiske. Många hugg kom innan vi ens hade fått ut alla spön och den klassiska sniprensningen var igång. Ett 15-tal snipor stod för morgongympan och brist på värme var de ingen talan om. Tillslut trappades den intensiva huggperioden ner och områdets snipor började tröttna på vassa krokar och vyn ovanför isen. Vi pratade om lotteriet vi båda spelade då det helt plötsligt kunde hugga en riktigt stor, mitt bland alla snipfäll. Vi körde vartannat hugg på våra spön tillsammans. Vem av oss som skulle få chansen att drilla den där stora gäddan när den väl hugger var verkligen 50/50. Ibland tappade vi räkningen på vems tur det var att drilla och så många småsaker kunde avgöra vem som skulle bli fångstmannen.
Efter kortare paus så fäller närmsta spöet, där vi landat 4 mindre fiskar tidigare. Det var min tur att drilla, och tankarna låg på ytterligare en snipa. Denna tanke suddades dock ut då jag gjorde mothugget som krokade min livs fisk. Med tunga rusningar och bestämda stångningar växte fisken under fajten från att vara en 8:a till något jag knappt kunnat drömma om. Efter ytterligare några rusningar sa Markus att han skymtade huvudet på fisken, fast ändrade sig ganska snabbt och sa att det var inte huvudet han såg, utan stjärten… Fisken cirkulerade runt hålet och när den väl parkerade nedanför det 200mm breda hålet såg det inte ut att vara ett 200mm-hål längre.
Detta kunde inte vara inte sant... Kalla henne gris, fetto eller monster. Men för mig var det en av de vackraste flickor jag någonsin sett! Med en vikt på 14,64 kg, 120cm lång och en omkrets på 61cm så kan jag konstatera att konditionen på denna kämpe var något i hästväg jämfört med min. Tanken om att just jag skulle få turen att vara han som fick drilla, fotas och få ett nytt PB var absurd. Men innerst inne var det inte riktigt det som spelade rollen för oss. Denna fisk var exakt lika mycket Markus som min. Vi gjorde detta tillsammans från scratch, skillnaden var bara att det var jag som fick turen att stå framför kameran med ett nytt PB. Hur som helst, mycket slit, åtskilliga fiskepass och nyfikenheten på nya platser lönar sig till slut!
Skolan går före fiske? Bitch, please…
/Mattias Procheus
