Sportfisket ska tåla att granskas av andra 2.0
Tankar kring vårt sportfiske! I Sverige har vi under många år varit i stort sett förskonade från kritik kring vårt sportfiske, och kanske framförallt för vårt catch and release fiske. I andra länder har djurrättsorganisationer och andra stundtals gått ganska hårt åt sportfisket. Helt enkelt klassat det som djurplågeri! Allt från protester i media till vandalisering av sportfiskebutiker och i förlängningen verkat för och i vissa fall fått igenom en lagstiftning som uppmuntrar att all fisk måste dödas vid sportfiske.
Vad vi sportfiskare är dåliga på att förmedla är vad som driver oss att sportfiska. Det är inte helt enkelt att förklara vår ”sport” för andra men det hindrar inte att vi borde försöka och kanske framför allt försöka vara eniga i någon form av beskrivning kring varför vi så njutningsfullt fiskar och ibland, till och med ofta, också returnerar fisken. Jag gjorde ett försök för några år sedan, dom tankarna har mognat och utvecklats till denna artikel Sportfisket ska tåla att granskas av andra 2.0
För att kritisera oss som sportfiskekollektiv som ”utomstående” är det rimligt att våra kritiker förstår de drivkrafter som ligger bakom vårt intresse och vår passion och hur viktigt vårt engagemang för fisken och biologisk mångfald faktiskt är. Med intellektuell förståelse behöver inte alltid komma acceptans, det ska man vara medveten om, men med förståelse har man kommit långt och det blir lättare att mötas i en diskussion.
Jag är själv uppvuxen i en extrem sportfamilj där jag betraktades som det ”svarta fåret”. Missförstå mig inte, vi hade massor gemensamt och mycket kärlek men likväl som jag inte förstod min brors och min fars intresse för bland annat fotboll, lika konstigt tyckte dom att mitt fiske var. Ingen av oss kunde faktiskt sätta ord eller förklara varför vi brann så hårt för det vi gillade, sport respektive fiske, men vi hade ändå förståelse för varandras passioner…
Förståelse ja, något som inte är självklart när vi i i dag eller imorgon ska förklara vårt fiske för någon som kallar oss “nöjesplågare”.
Jag ska grotta lite i vad jag tror är essensen i denna starka kraft som driver kanske en och en halv miljon svenskar att sportfiska varje år, jo, något som med stor sannolikhet stammar mycket långt tillbaka i människans historia. Sannolikt samma drivkraft som en gång faktiskt höll oss vid liv, samma drivkraft som motiverade ”fångstmannen” eller ”fångstkvinnan” att jaga eller fiska. För oss som fortfarande har den här genen hårt förankrad i kropp och själ är sportfisket verkligen en passion där ”fångstgenen” får sitt utlopp. Personligen tycker jag kanske att det danska uttrycket bättre beskriver vad vi håller på med, danskarna kallar det ”lystfiskeri”. Att bejaka och få utlopp för lusten/ passionen för sportfisket ger mig och många andra stor rekreation och många naturupplevelser. När jag själv inte får fiska under en längre tid mår jag faktiskt dåligt, både fysiskt och psykiskt, det är verkligen en drog och jag vet att jag inte är ensam i detta. Kalla oss grottmän eller grottkvinnor, det stör mig inte, men det här går inte att bota vare sig med avvänjning eller piller. Samma drivkrafter finns gemensamt med jakten, faktiskt en av våra få andra stora folkrörelser utöver sportfisket.
Viktigt, nöjet i detta kommer INTE från att ha plågat en fisk, tvärtom, nöjet kommer i att efter en lång process av förberedelser överlistat en fiskindivid och att i många fall, se den simma tillbaka, eller ta med den hem som mat om det är lämpligt, dvs ”rätt” fisk.
Nu till begreppet c & r. Bland sportfiskare, Älvräddare och naturvänner finns det idag en mycket stor medvetenhet om hot mot allt för många fiskarter och lokala bestånd. I förlängningen faktiskt den biologiska mångfalden. Med medvetenhet om hot menar jag kunskap om kommersiellt överfiske, tjuvfiske, vattenkraft, gruvverksamhet, klimatförändringar, försurning mm. Kampen för fiskens väl och ve drivs oerhört hårt från Sportfiskets håll och på senare år har denna kamp i mångt och mycket breddats till att innefatta alla vattenlevande organismer såsom musslor, insekter, vattenväxter och många fler arter. Några av våra främsta sportfiskare är tillika fiskforskare och eller fiskvårdare. Exempel på sådana personer är Sportfiskarnas Tobias Fränstam, Henrik C Andersson på Länsstyrelsen i Stockholm och Martin Engström på Länsstyrelsen, listan kan göras lång. Det här är människor som har enorm kunskap om fisken och som dagligen omsätter denna kunskap för just fiskens bästa, observera att jag skrev” fiskens bästa” och inte ”sportfiskets bästa” även denna lista kan göras mycket längre.
Nu närmar vi oss kärnan. Ett sätt för oss medvetna sportfiskare som både vill värna om starka fiskbestånd och kunna sportfiska är att tillämpa s.k. catch and release, om det är rätt ord för vårt fiske kommer jag till längre ner i texten. C&R innebär att vissa fiskar, t.ex. de som fredade i lag, är små, de som är riktigt stora, sällsynta eller t.ex. rombärande honor sätts tillbaka efter fångst. Allt enligt tesen att dessa fiskar är för viktiga för arten eller som sportfisk för att sluta i grytan. I stället behåller vi en fisk som föda som inte uppfyller något av ovanstående kriterier. För att göra det mer avancerat så håller begreppet C&R på att ta plats som ett bra sätt att mäta och förvalta fiskbestånd på… men är det rätt begrepp att beskriva mångas sportfiske med?
Fisk är både gott och nyttigt och få saker slår en fisk som dessutom är egenfångad. Man kan kalla det att ”ta av ränta men inte av kapitalet” eller fönsteruttag eller vad det nu ska kallas. Det kan verka konstigt för en utomstående men är fullt logiskt sett i sitt rätta sammanhang. I den här processen är jag övertygad om att fisken upplever obehag i någon grad men mitt behov av fisket som intresse, passion och rekreation är så stort att jag aktivt väljer att fortsätta med det.
I förlängningen vill jag påstå att det positiva med sportfisket och sportfiskets engagemang för fisken och mångfalden med råge överväger det obehag återutsatt fisk kan känna.
Skulle sportfiskarnas engagemang för fisken och våra vatten inte finnas skulle världen ha berövats ett antal fiskarter och mängder med vatten vara fisktomma. Det är ett faktum som är ganska lätt att kontrollera efter kontakt med externa organisationer t.ex. WWF eller SNF.
Kanske har begreppet C&R blivit för ”smittat”, antyder och uppfattas av andra att all fisk vi inbitna sportfiskare fångar alltid sätts tillbaka. Jag och många med mig är inga renodlade catch- and releasefiskare, vilket många andra är. Valet att behålla en matfisk måste alltid finnas!
Kanske ska vi i framtiden hitta ett nytt eller flera begrepp som passar oss som inte är benhårda återutsättare… Själv har jag sedan länge fastnat för catch with care och Limit your kill men men… det första är ju faktiskt ett företag i branschen och det andra känns inte helt rätt i munnen med ordet kill!
Så, för att summera. Andra har rätt att kritisera sportfiskekollektivet, det får vi acceptera och kanske till och med välkomna för vår egen utveckling. Vi får heller inte själva vara rädda för att diskutera vårt fiske och hur vi fiskar inom vår egen community och med det tycker jag att vi måste ha en klar linje i vad vi gör, hur vi gör det och kanske framförallt varför!
Jan Olsson FishEco
