Runt midsommar brukar de ordinära svenskarna fylla kylskåpen med färskpotatis, sill och rusdrycker för att senare vingla och tjoa glada runt en färggrann och blommig stång. Det är någon slags tradition som har funnit sedan urminnes tider och är något av en symbol för vårt sjörika land. Men denna period på året är också välbekant för en annan typ av folkslag som har andra rötter i släktträdet.
Vid denna högtid finns ju en ännu finare, och givetvis äldre tradition, initierad av stenåldersmänniskorna under det tidiga skedet då de norrländska sjöarna utforskades av de första insektsimiterarna. Detta är tidseran som går under benämningen Fiskaråldern. Besynnerligt nog har den inte har fått utrymmet den förtjänar i historieundervisningen i skolans unga år. Fokus har istället lagts på irrelevanta årtal då något ointressant krig startades och sådant fastnar knappast i minnet särskilt länge.
Alla vatten var såklart fyllda till bredden av olika fiskarter under tiden och särskilt utmärkte sig öringen, vilken fortfarande levde i fria vattendrag opåverkade av betong och skogsdikningar. De nyttiga fettsyror som fisken gav stimulerade en stark intelligenshöjning hos konsumenterna vilket gav en fördel mot konkurrenterna som mest gnagde på rötter och bär, vilka således hade en sen utveckling och hade svårt att konkurrera om den bästa födan. De hårda tjäderlårbenen, vilka slipades på sandstenen, användes som krok, vilka hade mammuthår uppfinningsrikt fästa om skaftet med myskoxens bukhår som bindtråd. Detta var helt avgörande i utvecklingsstadiet vilka de kulturhistoriska utgrävningarna vid sjöarna vittnar om. Arkeologerna har tolkat lämningarna olika men har enats om en mycket vital del, nämligen att de primitivt bundna flugorna skulle flyta och det bästa flytmedlet har de visat att kom från den seniga järvens talgrika päls.
Utgrävningarna har även visat att nybyggarna hade en uppenbar dyrkan till naturen. Oftast hittar de avbildningar av stora dagsländor vilket tyder på att de hade en mycket stor betydelse för de tidiga föregångarna.
Pionjärerna upptäckte att varje år vid denna tid tycktes fisken som skapade stora ringar på de stora sjöarna vara större än någon annan tid under hela året. De räknade snabbt ut att det bara kunde bero på en enda förklaring, tillgången till ett enormt utbud av föda som lockade upp de största individerna från djupen. Kosten bestod av överdimensionerade sländor som bara fanns under ett kort skede under de ljusaste nätterna. Idag har vi genom vetenskapen lyckats ge dessa sländor finurliga namn och många känner säkert till namnen både vulgata och danica. Den lilla skillnaden dem emellan är att vulgatan fördrar att leva i sjöar medans danican väljer att kläcka i vattendragen. Under tiden har också årens lopp differentierat dagens flugfiskeättlingar till de båda krypens kläckningar, en underart föredrar sjöarna och den andra de strömmande vattnen. En helt och hållet evolutionär normalitet i ekologisk nischdifferentiering.
Vid högtidligheten som nu beskrivs hade vi, avkommorna, bestämt oss för ett svagt strömmande vatten. Den lilla skogsån hade uppdagats föregående år då jag hamnade där av en slump då jag var ute och gjorde fiskevårdsåtgärder för att förbättra på karman. Jag hade nämligen en del att ta igen för alla bäcköringar som hade mist livet under unga år. Dagen slutade med en tvåkilos som hade frenesi på danicor i ett bakvatten. Baserat på historiken hade vi förutspått att samma sak även kunde hända detta år, statistiken ljuger ju aldrig. Ån hade varit hemlig in i det sista men nu skulle Rolf få det angenäma förtroendet att söka efter de stora och prickiga fiskarna. Han försöker göra egna fiskefilmer och som jag har förstått så är det tydligen mycket jobb för en film på tio minuter så jag beslöt mig för att underlätta hans mödosamma arbete genom att visa en fet kläckning. Omgående fick vi syn en riktigt stor öring som fridfullt patrullerade ett lugnflytande område och visade sin enorma stjärtfena genom den spegelblanka ytan vid varje plock. Den rörde sig långsamt fram och tillbaka och det var klurigt att lista ut var den skulle välja nästa byte. Då den väl stationerade sig på ett utmärkt ställe och jag likt en apacheindian smög ned till strandkanten för att lägga ut, ja då satte Rolf plötsligt stopp. Han förklarade att det skulle bli bra filmmaterial och jag som var ovan vid den ondskefulla mediala propagandan fick lov att avvakta situationen. Man vet ju aldrig hur mediafolket väljer att vinkla sina dokumentärer. Fisken gjorde förstås en bra audition med ett gäng vak som går rakt in på topp 10-listan men sedan försvann den i det mörka vattnet. Det var ta mig tusan sista gången tio sekunders film fick gå före en sådan chans. Som att in i en pizzeria när du är utsvulten efter en lång fjällfisketur, men bara för att gå in och njuta av dofterna och sedan gå hem och äta sallad. Sådant strunt kan man inte utsätta sig själv för. Kommande dagar fick kameramannen stanna hemma i skamvrån men vad gjorde det, kläckningarna var över för säsongen och fisken visade sig inte längre. Emellertid närmade sig midsommar med stormsteg och vi beslutade därför att utforska en intressant sjö istället.
Det var fiskar som denna vi skulle fånga i den lilla ån. Stora öringar med guldfärgade bukar men de fick äta och växa sig större i lugn och ro för den säsongen.
Efter många sena nätter av noggrant planerande hade vi bestämt oss för en metodisk utvald sjö. Valet föll sig naturligt på grund av de långa intervjuer som hade utförts tålmodigt under vintern med de visa farbröderna på ålderdomshemmena. Vi hade klurat ut att de borde vara givmilda med tips om de hemliga gamla storöringsjöarna eftersom vi förutspådde att de borde ha ett intresse av att föra arvet vidare i rakt nedåtstigande flugfiskarled i arvsträdets långa grenar. De vrånga och vresiga gubbarna vägrade emellertid att avslöja de fiskrika vattnen trots de låg och väntade på att få stiga in i pärleporten och hemligheterna skulle hellre få följa med ner i graven som det verkade. Vi hade dock framgång vid ett tillfälle då vi mutade en gråhårig farbror, liggandes på ett sofflock med den yvigaste mustaschen vi någonsin sett, med nybakta kanelbullar. Han skildrade ett större sjösystem i Åseles mörka och vilda skogar där han hade sett stora flygfän som barn vilka dansade på ytan. Han yrade vidare om att han hade nätat upp ett gäng laxöringsforeller som han knappt hade orkat bära hem utan de flesta hade fått gå till räven och måttade en fisk med sina grova gamla skogsarbetshänder så att Rolf stumnade till, och vi insåg att fanns det ens en uns av sanning i den yra gamla mannens kåserier hade vi en trevlig högtid att vänta. En kanelbullpåse fattigare men rika på förväntningar rullade bilen minuter senare mot det glesbefolkade Norrlands inland. En kommun där yngeltätheterna i bäckarna var betydligt högre än invånare per hektar borde ju rimligtvis ha betytt att chansen till ett storöringfiske var ansenligt högt.
Den gamle räven hade spelat oss ett spratt och låg antagligen och myste med sina kanelbullar på sofflocket då vi varken såg öringar eller sjösandsländor. Rolf kastade i blindo och frustration då kaffet kokades över korvelden.
Trots det ihärdiga planeringsarbetet och all grävande journalistik i allehanda gamla minnesarkiv hade vi glömt det viktigaste, tagit ut segern i förskott och orutinerat nog glömt att kolla väderleksrapporten. Naturligtvis blåste det isande nordanvindar vindar över sjön och det fanns såklart inga spår efter den minsta kläckning, förutom myggen förstås. Vi fick göra det bästa av situationen liksom stenåldersmänniskorna gjorde. Det finns tydliga indikationer i gamla grottmålningar att de gärna tillredde de lättjagade och nyfödda kalvarna till mammuten över lägerelden då fisket inte gav tillräckligt med protein. Vi frossade liksom dem således i midsommarmat för det må ju erkännas att traditionen har ju trots allt vissa fördelar som inte bör undgå en viss uppmärksamhet. Vi hade även bjudit in ett kärlekspar till lagunen men de hade beslutat sig för att bara stanna över dagen. Detta var troligen för att deras gener inte hade nedärvts lika effektivt som våra och de hade varken uthålligheten eller ivern till att sova under bar himmel och vänta på vak i den ljusa sommarhimmelen. De var inte heller särskilt imponerade över det massiva kaoset som rådde ute på sjön, men istället för att sitta med oss vid den varma korvelden friade de en båt från en snedvriden och knotig tall och rodde bortom synhåll. Två timmar förlöp och kärleksparet kom tillbaka och de såg misstänkt tillfreds ut. Det var därför inte svårt att räkna ut vad de hade gjort bakom udden bortom vår horisont. Men vilka var vi att klandra dem i all misär. Till vår stora häpnad och förvåning visade Lisa stolt upp en fet öring på 3.4 kilogram på den lilla kameradisplayen som hon exponerade framför våra ihåliga och trötta ögon. Den glufsat i sig en stor gäddfluga som de hade rott över grundet med utan synhåll bakom den stora udden i fjärran. Kampen hade varit lång och hård men Lisa hade parerat varje luftsprång med glans och briljans och således landat den abnorma fisken.
Den fetaste öringen vi någonsin sett såg tillfället att bygga på fettreserverna inför vulgatakläckningarna med att jaga en fiskimitation i brist på annat. Lisa knäckte koden och förtjänar all heder. Vilket monster!
Kärleksparet tackade sedan för sig och begav sig mot midsommarstången vid de gröna ängarna med de andra firande gestalterna och vi satt kvar förstummade vid kaffeelden, inkapabla till att röra oss. Vi hade aldrig sett ett sådant stort monster tidigare och vi förstod genast att den gamle farbrorn vid hemmet trots allt hade varit sanningsenlig i sina berättelser. Vi stannade kvar vid sjön några dagar till i hopp om att vinden skulle ge vika och ge oss de efterlängtade kläckningarna i sjöns grunda sandbottnar, men förgäves. Kanske hade instinkten som satt i generna varit för stark för att vi skulle kunna förstå varför man valde blommiga stänger och rusdrycker framför livet i vildmarken. Nog satt vi där och funderade länge vid elden om vilket ursprung vi egentligen hade och vilka prioriteringar det medfödde. Vi enades dock om en sak och det var varför vi i hela friden skulle åsidosätta den ljuvliga svenska sommaren med annat trams än torrflugefiske. Det var ju självklart att vi skulle göra som våra visa anfädrar och vallfärda till sjöarna och vattendragen. Vi skulle troligen inte äta en mammutkalv men nog hade vi annan god mat att ersätta den med och det var nog ändå det som var det viktigaste tillslut ändå, att kunna sitta vid elden och dricka det nykokta kaffet, äta gott och lyssna till ljugarhistorierna om svunna tider och stora öringar. Det var ju någon som fick ta ansvaret att föra legenden om den glömda tidsepoken vidare, historieundervisningen satt vi inte stora förhoppningar till. Hur djupt vi än tänkte kunde vi inte förnimma oss att böckerna hade lärt oss att talget på järvens päls var det bästa flytmedlet och det som kanske var den viktigaste av innovationerna i världshistorien.
//Stefan Ågren +FishEco
Lämna ett svar