Annons

 i Vinter

Det finns fiskeprojekt man gärna glömmer och det finns dem man ofta drömmer sig tillbaka till. En del har varit svårare än andra (ibland rent av idiotiska) men visst är framgången så mycket större om man lyckas med något omöjligt. I början av 2000-talet var jag väldigt fascinerad av att fiska lax med naturligt bete. Tillsammans med några kompisar och en portion ohämmad pionjäranda metade vi stora insjölaxar från Vätterns karga klippor – något jag skrivit om tidigare här på FishEco.

Vi utnyttjade det faktum att en lax faktiskt är en rovfisk och tog våra samlade erfarenheter tillika kunskaper om det naturliga betets effektivitet och applicerade det i jakten på de silverblanka torpederna. Snart hade vi knäckt diverse koder, uppnått mål och bevisat att man kan utmana dessa snabbsimmare – stora sådana – utan att varken trolling-, spinn-, eller flugfiska. Men det fanns större utmaningar; här följer berättelsen om de ismetade värmländska jätteöringarna…  

Avkrokningsmatta

Avkrokningsmattan skyddar fisken från skador. Fredrik Fredén mäter sin storöring innan den vägs och återutsätts. 


Mission Impossible
. I mars 2003 antogs då den formidabla utmaningen – vi skulle ismeta vild storöring. Eftersom Vänern och Vättern låg öppna vändes blickarna mot de stora, trolska värmlandsvattnen. Tillsammans med Per Stjernlöf – Värmlands spetskompetens när det kommer till sportfisketurism och vårt ständiga bollplank – sorterade vi ut potentiella sjöar där vi skulle kunna fånga jätteöringar på ismete. För att göra en lång historia kort, den lilla fiskesatsningen mynnade snart ut i en renodlad expedition: en 4-hjuling med kärra, långa transportsträckor på öppna isvidder, GPS – positioner, och ödsligt boende.

Fyrhjuling

Expeditionens transportmedel: 4-hjulig motorcykel med släp. I hög fart kunde vi ta oss fram över de stora isvidderna på jakt efter slutmålet.

Inför expeditionens första dag var taktiken solklar: Storöringen skulle sökas pelagiskt över stora djup, men gärna i närheten av någon brant eller grynna som attraherar bytesfisk. Väl på plats vid ett noga utvalt grund överraskades vi av en hel del hugg, fast från fel art. Några gäddor på 5-6 kilo bidrog till ökad puls, men varje gång fisken dök upp i hålet blev man besviken. På eftermiddagen började vi så smått misströsta och bestämde oss för att generera ny inspiration genom att byta fiskeplats.

Per, som agerade guide, körde oss till en fin kant i närheten av ett sund. I det sista dagsljuset kändes rent siluettfiske som den naturliga strategin och trots att det var mer än 20 meter till botten placerades mörtarna en två meter under iskanten. Jag hann precis få ut alla fyra spön då en av vipporna signalerade hugg. Utan större förhoppning smög jag fram till hålet och upptäckte att linan formligen sprutade av rullen! Här var det inte tal om något våldsamt mothugg, jag slog bara över veven och fisken krokade sig själv av bara farten. Till en början kändes det som en gädda i mellanklassen, men efter ett tag började fisken bete sig underligt, med blixtsnabba, cirkelformade rusningar under hålet. När jag så äntligen fick en skymt av min motståndare skrek jag rakt ut! En stor öring täckt med vackra, skimrande prickar uppenbarade sig under hålet. Avkrokningsmatta, säck, våg och kamera förbereddes och snart låg en imponerande skapelse framför oss på isen – ett arv från det orörda Värmland, en vild fisk som fötts i någon liten skogsbäck och som sedan växt sig enorm i den bortglömda sjön.

Drömöringen mättes till 88 cm och vägdes till 6,5 stabila kilon. När den grymma hanfisken återfått sin frihet och med kraftfulla rörelser simmat tillbaka ned i djupet utbröt vilt jubel. Vi hade lyckats…  

Drömöring

2003 hade jag äran att fånga denna magnifika öring – 88 cm lång och 6,5 kilo tung. Lyckan var total när den guldskimrande fisken visade sig i hålet…

En gång är ingen gång… Två veckor senare var vi tillbaka för att upprepa bedriften och återigen fick den stora 4-hjulingen föra oss ut på de snötäckta isvidderna. En ny plats skulle testas, ett sund mellan två öar, där det enligt Per ofta stod stora stim av bytesfisk. Min vän Love Von Friedrich placerade sina spön på insidan ön, medan jag valde att fiska från en sluttande kant ut mot djupare vatten. Knappt han vi få ut alla grejer innan Love satt och drillade en fin fisk. Spänningen steg. Alla stod och stirrade ner i hålet – det var en öring! Fisken vägdes till 5,4 kilo och mättes till 82 cm innan den återutsattes. Tillfredställelsen var enorm och faktum är att det blev den enda prickiga fisken under hela helgen, men här fanns ingen misströstan, uppdraget var således slutfört – en gång är ingen gång!

Som avslutning
skall tilläggas att vi inte är ensamma om att lyckas med riktade ismetesatsningar efter storöring. För några veckor sedan rapporterade min vän, gäddfantomen Fredrik Fredén, att han efter många om och men äntligen krokat sin efterlängtade drömfisk. Hans ismetade gigant vägde 6,1 kilo och var 89 cm lång. Fisken var resultatet av en fem! dagar lång satsning och är ytterligare ett bevis på att man med rätt tänk, tålamod och levande mörtar kan utmana de fria vattenviddernas ensamvarg – storöringen…  

Love

Fem dagar på isen och ett hugg. Fredriks fisk väger 6,1 kilo och var 89 cm lång – en dröm har gått i uppfyllelse.

Öringsjöar. Stora öringar är något som lockar många, inte bara sportfiskare, och därför kan jag inte skriva ut namnet på fångstvattnet i denna krönika. Det vilda beståndet av jätteöringar i Värmlands vildmarkssjöar är på många platser hårt ansatt av så kallade fritidsfiskare med nät som inte ser någon annat värde hos dessa unika varelser än som föda. De stora öringarna har det tillräckligt kämpigt för att lyckas reproducera sig i de ofta sargade vattendragen – att återutsätta en vild storöring är därför en självklarhet. Men för en driven sportfiskare är det inte så svårt att lokalisera något eller några potentiella öringvatten. Ni vet vilka kanaler ni skall gå igenom och när ni väl bestämmer er för en sjö, glöm inte tålamodet hemma. Räkna inte med att lyckas första gången och ge inte upp.

Platser. Till skillnad från laxen jagar stora öringar ofta ensamma, men även om de inte uppträder i grupp, kan gynnsamma platser leverera flera exemplar. Nu är det ju inga Put&Take-vatten vi talar om, och att fiska på måfå i ett stort värmlandsvatten är helt fel väg att gå. Finns det ett sjökort över den aktuella sjön skall det studeras noga. Leta efter områden i närheten av stora djup eller avvikelser i sjöns bottenstruktur som drar till sig bytesfisk: djupa sund, kuperade kanter eller grynnor.  

Fisketeknik, fiska högt och strunta i att rota runt på botten med mörten. Du skall täcka av så mycket fiskbar yta som möjligt med ditt bete och det gör man via siluettfiske under iskanten. Öringen jagar med blicken uppåt vilket du skall utnyttja för att den skall upptäcka just din mört. Om det är snö på isen kan du skotta runt hålet – på så vis blir ditt bete upplyst. Öringen är ingen gös och den skyr inte fina ljusförutsättningar, tvärtom, det är en rovfisk som jagar med fart och syn, något den utnyttjar till max.  

Love

En gång är ingen gång. Love von Friedrich med en fisk på 5,4 kilo som blev det enda hugget under expedition nummer två.

Utrustning. Ni behöver inte använda småmört för att fiska storöring, de tar större beten än vad man tror. Använd vajertafs eftersom bonusfångsten av gädda är oundviklig, men håll er till de mjukaste materialen i 20-punds klassen. 3-5 gram bly är tillräckligt som sänke, mörten skall få så mycket rörelsefrihet som möjligt. Undvik även för stora eller tunga krok – Gamakatsu i stl. 6-8 fungerar ypperligt.

//John Zafaradl +FishEco 

Annons

Sportfiskeprylar
Rekommenderade artiklar

Kommentera