På senare år har gösfisket tagit nya vägar och formligen skjutit upp som en raket i sportfiskesverige. Nog för att gösfiske har varit populärt sedan länge, men när vertikalfisket slog igenom för några år sedan har fisket efter den mytomspunna vattenvampyren exploderat. Många är vi som med lätta spön, små smidiga spinnrullar och extra tunn lina, har vuxit samman med metoden som bjuder på stenhårda hugg, extrem närkontakt och är så fruktansvärt effektiv på gös.
Ismetet efter gös verkar dock också ha tagit fart, vilket är mycket roligt. Många artiklar och reportage av duktiga välrenommerade sportfiskare tillika skribenter har publicerats bland våra bästa sportfisketidningar, och det verkar ha skapat ett ökat intresse för metoden. Jag tycker mig se att intresset för ismete generellt har ökat, men just ismetet efter gösen verkar ha fått extra många anhängare senaste tiden. Låt oss hoppas att så är fallet, för det är verkligen en rolig fisk att ismeta, när man under den långa och kalla vintern måste försöka hålla modet uppe. Nyckfull som alltid, men extra ljuvt när man lyckas överlista den, gösen!
Jag är långt ifrån någon expert på ismete efter gös, men jag har under ett par år lyckats skapa en någorlunda uppfattning hur fisket kan bedrivas. Tips och råd från oraklen och experterna har inmundigats med stor aptit, och jag bjuder i denna artikel på en enkel guide för dig som har funderingar på att testa ismete, eller för dig som behöver några basala tips för att effektivisera ismetet efter gös. Låter det intressant så tveka inte att ge dig ut på isarna!
En gös som behagade smaka på min mört precis efter att ljuset kom i gryningen.
Lokalisera fisken. Det första man måste göra är att lokalisera gösen, vilket så här inledningsvis kanske låter tämligen enkelt, men det kan vara relativt svårt. Som grundregel kan det vara bra att lokalisera sjöns djupaste ställe, och fiska i, och i anslutning till detta. Ofta är branten från ett djupområde upp till grundare vatten ett bra ställe att prova på. Med hjälp av ett portabelt ekolod kan man i ett borrhål sänka ner givaren och få en exakt bild av djupet där under. Man kan också se om det finns betesfisk i området, något som alltid är en het plats att fiska i och runt. Där maten finns, där finns också ofta gösen. Om sjön har in och utlopp kan dessa platser också vara områden värda att fiska på. Isarna kan dock vara förrädiska i dessa områden i början och slutet av vintern, så var försiktig och ta inga onödiga risker. Variationer på botten kan också vara intressanta platser, områden med hårdbotten kan t.ex. vara riktiga ”hot spots” för Gösta och Göstelina. När man trollar, vertikalfiskar eller fiskar gösen med någon annan metod under den isfria tiden av året, kan man med en handburen GPS plotta de platser där man fångar mycket fisk, eller om man hittar en extra intressant bottenstruktur eller kant. Med den informationen sparad kan man sedan hitta tillbaka till exakt de platserna även när isen ligger tjock, och det kan vara väl värt att prova om dessa platser levererar även vintertid.
Ett ekolod ger en exakt information om fiskedjupet, men det är kul att se betesfisken på skärmen också.
När? Det finns fortfarande sportfiskare som tror att gösfiske är synonymt med ljumma sommarkvällar, och självklart får man traditionellt gös under just sommaren. Men faktum är att gösen går att fiska året om, dygnet runt. Höst och vår är det många som med olika metoder, t.ex. vertikalfiske, trolling eller mete, fångar både många och stora gösar, men även vintern är alltså en mycket het period att fiska efter gös. Precis som många andra fiskarter lägger gösen inte lika mycket energi på att jaga föda under den kalla vintertiden, men när den jagar så har du goda chanser att fånga den, förutsatt att du presenterar ditt bete på rätt tid och rätt plats. Gösen har ofta markanta huggperioder, något man märker tydligt om man fiskar mycket gös generellt. På vinterns ismete gäller samma sak, och timmarna kan vara många och långa innan det plötsligt fäller på flera spön under kort tid. Det gäller alltså att nöta ut gösen och invänta huggperioderna om man hittat ett hett område som man tror på. Ofta är gryning, skymningen och en bit in i mörkret tider då det kan vara extra spännande att ha sina spön laddade med smaskiga mörtar i hålen. I vissa vatten kan det vara effektivt att flytta runt för att på så vis försöka hitta gösen, men fiskar man på ett ställe som man redan innan vet är en plats där gösen brukar patrullera, ja då gör man ofta bäst i att ha tålamod och stanna.
En fin gös som väntade långt in i mörkret innan den behagade att hugga.
Utrustning. Enkelt är bäst. Man behöver inte krångla till det och med lite uppfinningsrikedom kan man skaffa sig en utrustning som passar fisket efter vintergösen perfekt. Ett kort vanligt ismetespö omkring fyra fot med bra ryggrad och en multirulle, gärna med räkneverk, är en bra start. Med räkneverk på rullen kan man snabbt få information på vilket djup man fiskar och kan efter ett fäll snabbt få ner betesfisken på exakt samma djup igen. Somliga kör med en vanlig haspelrulle, vilket fungerar bra om man föredrar en sådan. Det vanligaste är dock en ambassadeur eller liknande spinnrulle, med eller utan räkneverk. Nylon eller flätlina då? Ja det är en smaksak, men en flätlina har i regel bättre krokningsegenskaper och ger en extra kontakt med fisken. Vid minusgrader kan dock flätlina bli ett bekymmer då den kan suga åt sig vatten som sedan fryser och gör linan stel och seg. En nylonlina är alltså bra tack vare att den i minusgrader bibehåller sin smidighet och inte kärvar lika lätt på spolen. Vissa gillar att köra flätlina vid ismete, medan andra enbart använder nylon, det tycks vara en smaksak, och tipset blir därmed; prova själv. Nappindikator, det finns en uppsjö olika alternativ. Vissa kör med elektroniska nappalarm, andra använder bjällror och vippor. Elektroniska larm kan vara bra men det är absolut ingen nödvändighet. Om man vill ha en enklare och betydligt billigare lösning så är ålbjällra på en ismetevippa den vanligaste indikatorn. Gösen är ibland väldigt känslig för motstånd så det kan vara bra att tillverka en extra lång och mjuk vippa av t.ex. ett rensband. Materialet är billigt och räcker till många vippor. En styrelit eller pingisboll målad i en signal-orange färg limmas fast vid toppen av vippan, och några centimeter krympslang värms fast på änden som linöglan ska hänga på. Inga krussiduller! En ålbjällra fästs under styrelitbollen och ljuder när en gös tagit betesfisken. Eftersom man med fördel kan fiska även under dygnets många mörka timmar, kan man montera en liten diodlampa på vippan, då syns den väldigt väl även på långa avstånd i totalt mörker.
Med en diodlampa på vippan ser du garanterat vilket spö det fäller på!
Tips och trix. Det gäller som sagt att vara innovativ och prova sig fram när det gäller ismete efter gösen. Som jag tidigare nämnde, kan man flytta runt och leta efter fisken, en metod som kan fungera i vissa vatten. I andra lönar det sig att förlita sig på platsen man fiskar, och tron på att platsen håller fisk. Det kan också löna sig att mäska där man fiskar. Krossade betesfiskar sänks då ned i hålen och det kan då givetvis vara en god idé att fiska sin betesfisk på eller väldigt nära botten där fisk-krosset ligger. Mäskning är enligt många en metod som lönar sig, då lukten från den krossade betesfisken sprider sig långt och kan locka aktiv gös till platsen. En tafs av flourcarbon är att föredra, som vid det mycket annat gösfisket alltså. Materialet är smidigt och mjukt samt att vissa hävdar att det syns dåligt i vattnet vilket kan vara bra då gösen ofta är försiktig av sig. Dock kan man undra om det spelar någon roll när den snöbeklädda isen är över en halvmeter tjock och världen under det massiva istäcket är väldigt mörk dygnet runt? Hur som helst fungerar 0.40 – 0.50 mm flourcarbon utmärkt då det oftast håller även för en gädda. Finns det mycket gädda i vattnet kan man gå över till stålvajer, men man kan då välja en lite tunnare variant som är mjuk och följsam. Vajer mellan 15 – 25 pund fungerar bra och hämmar inte betesfiskens rörelser så mycket. Krokstorlek kan man variera efter vad man känner sig bekväm med och storlek på betesfisk. Jag använder inte större än storlek sex vid ismete efter gös. Helst av allt använder jag två trekrokar av storlek åtta eller sex med ett lagom mellanrum. Storlek på betesfisken varierar efter tycke, smak och tillgång men en mört mellan 12 och 20 cm är ofta en bra gösstorlek. Vissa tycker sig uppfatta att en stor betesfisk genererar fler hugg, men det blir ofta en svårare konst att kroka gösen. En god idé kan vara att ha blandade storlekar ute. Man kan också ”pimpa” upp tafsen med olika material, t.ex. lyspärlor, rasselpärlor, flashabou, fjädrar etc. Ibland verkar det trigga gösen till hugg med lite extra bling bling på krokar och tafs. Dessutom är det en mysig sysselsättning att ha hemma i stugan under kalla och mörka vinterkvällar.
Elis Wessmark har lyckats överlista en fin vintergös i gryningen.
Varsam hantering. Som vid allt fiske där C&R tillämpas är det viktigt att tänka på fiskens välbefinnande. Om det är många minusgrader ute så bör man enligt mig inte ge sig ut och fiska alls. Fiskens fenor och ögon fryser lätt och kan förblinda individen, vilket man inte vill ska hända så klart. Snabb hantering i all ära, men är det för kallt, stanna hemma! En avkrokningsmatta är något man bör ha med sig för att skonsamt kunna kroka av och mäta fisken på. En längre tång är också ett måste, ibland kan gösen vara djupt krokad och då gäller det att nå ner till kroken. Man kan ibland även få gädda vid gösfisket, och då är en lång tång ett måste. Någonting att väga fisken i tycker jag absolut att man ska ha. Det finns en hel uppsjö av så kallade weigh-slings eller vågsäckar att välja bland, men för det mesta fungerar en helt vanlig blöt ikeakasse ypperligt. Glöm inte kameran, får du en drömfisk så vill du säkert ha den förevigad i ditt fotoalbum eller inramad på väggen. Om du ändå råkar ha glömt din kamera när du får drömfisken, så kan du med försiktighet säcka fisken i hålet. Då behöver du en karpsäck eller någon liknande produkt. Tänk bara på att man helst bör undvika att säcka fisken, och att det inte handlar om flera timmar i väntan på fotoassistans. Om man ändå måste säcka så är tiden en avgörande faktor då gösen gösen kan stressas ihjäl av sin fångenskap. Tänk på fisken! Gös är gott, en matgös är perfekt i storlek runt 1,5-2kilo. Låt de stora gösarna få simma vidare, det blir så mycket roligare så.
Dan Bruno Forsberg med en liten pigg skymningsgös.
Avslutningsvis, lycka till (skitfiske, för er vidskepliga) med ismetet efter vintergösen, ta det försiktigt ute på isarna – tänk på säkerheten, och se till att ha med dig varma kläder, ombyte och rikligt med mat och dryck. Gå aldrig ut på isen ensam, det är inte bara säkrare att vara två eller fler, det är också roligare! Nu är det bara att prova, ge er ut och fånga drömgösar genom isen.
Bilder av Dan Bruno Forsberg och Elis Den långe Wessmark
//Sebastian Wiman +Fisheco
