Annons

interfiske-daiwa-p
 i Fluga

Harren är för mig inte den svåraste sportfisken vi har i Sverige, då klassar jag öringen några divisioner högre. Detta grundar jag på att vid harrika vatten kan otaliga mängder fångas under en kväll på kufiska flugor. Oftast räcker det med att finna en lämplig grop så kommer fisken automatiskt. Öringen däremot är mer klurig och kräver mer finess att fånga, både med tanke på flugval och ståndplats. Harren var därför en bra fisk att träna på under nybörjaråren då klumpiga kast och knutar på tafsen ignorerades av fisken. Sedermera fick öringen övertaget och har dominerat sökandet och harrfisket har således fått stå åt sidan, detta var fram till att jag för första gången träffade en mystisk Pitebo vid namn Putte.

Mötet skedde vid en flottig  hamburgerrestaurang. Han beställde två överdimensionerade menyer, ett till kvällsmat och ett till frukost och jag tänkte att detta var en besynnerlig människa vars kosthållning indikerade på en gäddfiskares. Nyfiket frågade jag honom om hans säregna kosthållning och han förklarade att han var tvungen att ladda med energi för de stora harrarna han skulle fånga på torrfluga nästa dag. Jag smålog och förklarade att jag lämnat harren bakom mig för de ädlare fiskarna och såg framför mig hur han skulle stå och kasta på småharrar med en redtag i änden på tafsen. Han skrattade högt och länge åt mitt resonemang. Tydligen var han en harrfiskare av rang, klasser bättre än mig. Jag hörde anekdoter om fisk över 1.5 kilo i vart och vartannat kast under tiden som han mumsade på burgaren. Jag krävde bevis. Inte kunde det finnas så stor harr?

Kraftigt motbevisad och förundrad över de magnifika harrarna han visade upp på sin stora dataskärm började jag snällt fråga om jag fick följa hans fotspår in i det djupa Norrland. Putte övervägde och ställde kluriga frågor om min trovärdighet och förmåga att bevara en hemlighet och jag kände mig som en illegal besökare i USA under förhöret. Med glans och finess klarade jag ändå det tuffa testet och fick frågan som jag var ute efter. Putte frågade om jag ville med och fiska storharr. En viss känsla av värme spred sig i kroppen, precis som efter en stor whiskey, han skulle äntligen visa mig den hemliga sjön.
Tyvärr visade det sig att den sjön som han brukade fiska i, som gick under benämningen Harrsjön, hade blivit utfiskad, det stora beståndet var utrotat. Men som så många gånger förr drog Putte upp ännu ett ess ur skjortärmen. Han hade nämligen fått nys om en sjö i Jokkmokks vildmark. En avliden gammal man hade testamenterat hemligheten om sjön till honom.

Testamentet löd: Här ger jag dig storharrens sista rike. Må dina kameler alltid finna vatten.

Vad den gamle farbrodern menade förstod varken jag eller Putte. Med den underliga texten följde också en gammal gulnad karta med kaffefläckar och snusspår. Mitt i kartan fanns en sjö inringad med vad vi kunde se, harrblod. Vi drog en chansning om att det möjligen kunde finnas stor harr i sjön baserat på just det troliga harrblodet.

Harr

Jokkmokks vindmark visade verkligen upp sig från sin bästa sida då vi anlände kl 23.49 på fredagskvällen. Vi pratade om blommor och bin långt in på småtimmarna och var oförmögna till att störa den spegelblanka sjön.

Som tur var hade vi prickat det högsta högtrycket i den moderna historien i Lappland. Tältet var som en finsk nakenbastu då vi vaknade. Då jag upptäckte att Putte hade klätt av sig kalsongerna i sömnen var jag ute ur tältet snabbare än kvickt. Jag möttes av en underbar syn, betydligt bättre än den bleka kroppen som låg jämte mig. På den spegelblanka sjön uppenbarade det sig vak efter vak. Flytringarna pumpades upp och vi gjorde oss redo för att krossa myten om den enkla harren.

Insekt

Det kläckte gigantiska nattsländor. Med dessa antenner kommunicerar de mellan varandra på nattsländevis. Dom är väldigt praktiska vid parningen då hanen snor dom runt honan så att hon inte kommer lös. Kanske tur det, hur skulle annars den där fulingen lyckas träffa någon hona?

Första fisken landades naturligtvis av mig. Den största harren jag någonsin lyckats kroka. Det kändes bra att ta ledningen inom Puttes expertområde och jag kunde ana en aningens tendens till stress hos stackaren. Vad jag inte visste var, att när Putte känner att han inte ligger först, ja då tusan kommer den fornnordiska jaktinstinkten igång. Han förvandlades till en flugfiskemaskin.

Vilekn

Flytringen höll på att sjunka då jag höll den 1.6kg tunga harren så jag var tvungen att varsamt släppa tillbaka den för att inte riskera livhanken.

Medans jag passade på att tappa fyra ordentliga fiskar drog Putte fisk efter fisk. Hans rop ekade genom urskogarna och nog är jag säker på att en och en annan gammal uggla har ett horn i sidan till Putte. När han sedan väckte hela Norrbotten med ett vrål högt upp på decibelskalan anade jag att nu var det ingen 1.6 kilos harr han hade krokat. Och visst hade jag rätt.

Superharr!

Vrålet som väckte hela Norrbotten och skrämde slag på de nyfödda älgkalvarna var sannerligen berättigat. Med en harr på 2.1kg (!) har man all anledning till att få se precis så där underbart nöjd ut som Putte gör här. Vilken fisk!

En

Plötsligt kändes mitt livs harr på 1.7kg som en siklöja i jämförelse. Men man ska inte gråta över spilld mjölk. Kossor finns som tur är i överflöd, men inte stora harrar.

Efter en full dags fiske i tropisk hetta trots att vi befann oss på tundrans gräns, kände vi oss nöjda. Putte såg precis så där nöjd ut som man kan vara efter till exempel ha skrapat fram 25.000 i månaden i 25 år på triss, fått ett erbjudande om gratis snus i en livstid och sett Jessica Alba naken. Han förmådde helt enkelt inte sig själv att fiska mer. Hans livs mål var uppnått, han hade liksom buddisterna nått Nirvana.

Glatt sjungandes i bilen hem berättade Putte om en annan hemlighet. Vid en harr över två kilo skulle det firas ordentligt. Intet ont anande antog jag att han menade att vi skulle unna oss ett par kalla folköl från OK-macken. Jag kunde inte ha haft mer fel.

Fira...

Den finaste champangen som vanligen återses på de hetasta krogarna i Stockholm kunde nu hittas gömd långt nere i en gammal jordkällare i Piteå. Att flaskan kostade ca 1600 kr kunde Putte inte bry sig mindre om. Han var trots allt värd att få spruta både en och två gånger efter en sådan fisk.

Att Putte nu har uppnått Nirvana inom harrfisket får ses som en saga med lyckligt slut. Nu får vi hoppas att han inriktar sitt flugfiske mot fiskarna som lirar i de högre divisionerna. Hur som helst så ger jag ett stort grattis till Putte och unnar mig själv en klapp på låret. Harren visade sig inte vara så svår ändå.

//Stefan +FishEco

Annons

Sportfiskeprylar
Rekommenderade artiklar

Kommentera