Att situationen för den europeiska ålen är mer än kritisk, vet vi alla vid det här laget. Senaste nytt på ålfronten är ännu en påtryckning från Naturskyddsföreningen, där man kräver totalt fiskestopp på ål och att kraftbolagen börjar bygga fria vandringsvägar.
Hur bra det än är med dessa krav från olika miljöorganisationer är det mycket lite som faktiskt görs. Kraftbolagen lutar sig bekvämt till ro med vetskapen att deras plånbok blir fetare, och att processerna att reda ut vad som faktiskt ska gälla för dem, sträcker sig långt bortom horisonten.
”Slipsnissarna” bedriver, ursäkta uttrycket, ”kukfäktning” i maktens korridorer. Inget händer. Ord vänds som jorden på en åker. Ekonomiska intressen går alltid först. Alltid. I övriga Europa ser man inte på vissa håll inte ålfisket som ett problem. Här finns pengar att tjäna. Kineserna betalar bra pengar för glasål, d.v.s. ålyngel. Faktum är att det fortfarande talas om att ”odla” ål, vilket är en teknisk omöjlighet då ålen endast fortplantar sig i Sargassohavet. Att ta ynglen därifrån och skeppa dem till sjöar i Sverige som ligger såpass till att ålen måste passera genom flera kraftverk för att ha en sportslig chans att sedan fortsätta förbi långrevarna längs kusterna, det är ett bevis på total ignorans och okunskap. Dessutom visar forskning att utplanterade ålyngel inte hittar sin väg tillbaka till Sargassohavet ändå. Endast 4% av den lekvandrande ålen i Sverige beräknas klara sin resa till slutmålet.
Varför säger man då inte bara stopp för ålfisket i Sverige? Jo, det hävdas att den kultur som ålfisket är en del av kommer att gå förlorad… Frossningskalas som kallas ”ålagillen” går dock ut på att äta så mycket utrotningshotad ål man mäktar med. Att sedan kalla det kultur? Nej, någon måtta får det ändå vara. Att hävda att ”så här har vi alltid gjort” duger inte, det är inte ett skäl att fortsätta med dessa galenskaper.
Kraftverksbolagen måste givetvis ta sitt ansvar, men likt en vresig tonåring kommer de inget göra så länge ingen tar dem i örat. Lagarna måste efterföljas. Det måste vara slutsnackat någon gång. Ålen är så gott som förlorad, och laxfisket i våra älvar kunde vara en blomstrande tillgång, både ekonomiskt och rekreationellt. Problemet är bara att kraftverksbolagen inte ser detta som något positivt, och kommer således fortsätta med skygglapparna på.
Jag hyllar verkligen Naturskyddsföreningen för den senaste skrivelsen om hur vi ska rädda ålen, men. Det är inte första gången jag läser artiklar som den, faktum är att dessa kravlistor och problembelysningar gjorts i väldigt många år nu. Det är bra, jag säger inget annat, men jag kan inte sluta förfäras över hur lite som faktiskt händer. Vi har fortfarande aktivt ålfiske i Sverige. Trots vad vi vet. Trots att vi vet hur stor skada kraftbolagen redan gjort innan en spillra av lekvandrande ål når ålfiskarna längs kusten.
Eskil Erlandsson är utan tvivel en av de käppar i det hjul som försöker rulla mot ålens räddning. Eskil värnar hellre om våra gamla traditioner och om dammig kultur, än om att faktiskt bevara källan till att dessa ens existerar. Utan ål, inga ålfrosserikalas. Enkel matematik. Eskil ser dock hellre att han själv under resterande tid i livet får smaska i sig av dessa exklusiva delikatesser, än att hans barn och barnbarn får göra det.
Läs Naturskyddsföreningens artikel om ålen här ––> Naturskyddsföreningen
//Sebastian Wiman +FishEco
