Annons

interfiske-daiwa-p
 i Vinter

Ismete är en okomplicerad men ack så effektiv metod för att komma i kontakt med stora gäddor. Likväl ska man inte underskatta förfinade och väl genomtänkta strategier när de stora ska jagas från våra istäckta vatten. Här följer några grundregler att luta sig emot…

Man var ju inte direkt pigg i gryningen. Men fiske är fiske och har man bestämt att man ska ut och jaga drömfångster – då viker man inte ner sig, oavsett var man spenderat natten. Men när jag nu sjunker ner i min soffa, kopplar upp kameran till datorn och spanar igenom dagens bilder, känner jag lättnad. Så var det äntligen avklarat, årets första ismetepass. Den spännande metoden har förföljt mig sedan mitten av 90-talet, och mycket har hänt sedan dess: en och en annan rynka, nya ismeterekord, Ace of base uppgång och fall, flytt till Värmland, Marc-Vivien Foes tragiska död, Ibra den allsmäktige, och mycket, mycket annat… Metoden i sig känns ganska svårutvecklad, och visserligen är det svårt att göra några större tekniska innovationer med utrustningen, men när det kommer till själva fisket – då blir man aldrig fullärd. För vissa av er därute är ismete blott ett komplement när vågorna slutar klucka mot stränderna och båten vilar under presenning – men metodens effektivitet kan ni aldrig förneka. I dagens Sverige finns ett klientel mycket drivna gäddfiskare som bara väntar på att isen skall lägga sig, och de har några givna spelregler.    

Borra

Ett aktivt fiske kan ibland vara rätt melodi för att söka upp gäddan. Att borra sig ut från en vasskant mot djupare vatten är ofta en bra strategi.

1. Fiska högt Ni behöver inte fiska nära botten för att ha ett bra fiske. En aktivt jagande gädda har absolut inte några problem med att stiga flera meter för att hugga ett byte. Ibland nästan 10 meter. Det är klart att det känns ganska krystat att fiska strax under iskanten när det är 10-20 meter till botten, men det fungerar alldeles utmärkt. Det höga fisket går att applicera i såväl stora som små sjöar, djupa som grunda, men man skall inte ha det som en generalregel. Ibland är jaktviljan hos vår grönfläckiga rovfisk begränsad, då kan det klassiska fiska nära botten fungera bättre. Kombinerat med en aktiv spöförflyttning söker man då upp gäddan med mörten och inte tvärtom.  

2. Reducerade ljusförhållanden Det är inte bara gösen som gillar att jaga när solen är på väg upp eller ner. Ju längre in i vintersäsongen vi kommer, desto markantare blir gäddans huggperioder koncentrerade till gryning och skymning. Isfisket i december och januari är lite annorlunda, dagarna är kortare och gäddan utnyttjar gärna hela dagen för att jaga. Detta tips hänger ihop med tips 1, för är det något man ska göra när man fiskar i gryning och skymning, så är det att fiska högt. Majoriteten av mina största isgäddor har överlistats under reducerade ljusförhållanden. Kom ihåg att skiftningar i vädret kan spela stor roll för gäddans aktivitet. Ett plötsligt molntäcke kan trigga jaktlusten och tvärtom: om det ligger ett tjockt snötäcke på isen, då kan solens strålar ge det lilla extra jaktljus som krävs för att få igång gäddan.  

Var

Okunskapen hos många fiskare är ett hot mot stora gäddor – värna vår populäraste rovfisk och behandla den varsamt innan återutsättning.

3. Variera betets rörelsefrihet Aggressiv rovfisk i all ära, ibland kan mycket små detaljer vara helt avgörande för om en kinkig gädda behagar läppja på din mört eller inte. Det kommer perioder då stora insjökrokodiler inte vill jaga efter eller anstränga sig det minsta: en öppen mun och styrfart är då vad som verkar plockas fram ur jaktrepertoaren. Ett knep för att öka attraktionen hos din mört är att justera ditt sänke på up-tracen. (Använder ni inte en extratafs i fluorocarbon, så tycker jag att ni skall göra så. Aptera ett sänke och lås det med stoppknutar på båda sidor.) Om blyet sitter exempelvis en halvmeter ifrån betet ökar dess möjlighet att röra sig både uppåt och i sidled. En trög gädda undviker då betet, insatsen är för stor och ett givet hugg uteblir. Genom att kunna skjuta blyet nedåt på din up-trace eller eventuellt applicera ett extra bly med hjälp av gummiband kan du styra rörelsefriheten hos din mört. Vill man att betet ska stå och trycka bottennära kan man ha blyet så nära som en decimeter ifrån. Tekniken lämpar sig givetvis även när de pelagiskt jagande gäddorna är tröga och kinkiga men här råder ofta omvända förhållanden. En livlig mört som lever runt i frivattnet verkar ofta vara A och O för att locka till sig en stor gädda. Nu kan man faktiskt experimentera friskt med både blyvikt (kanske helt blylöst?) och avstånd mellan mört och sänke. Ett flyttbart tillika lätt sänke är mer regel än undantag när det kommer till det pelagiska fisket, men märker man att en mört under en längre tid är orolig utan att vippan fäller, kan man flytta ner sänket och göra betet mer lättillgängligt. Gäddan har ju bevisligen redan upptäckt sitt byte…  

Jaktljus

Det är inte bara gösen som drar nytta av svagt dagsljus. Stora gäddor jagar ofta i gryning eller skymning.

4. Betesfiskens storlek Något som ofta diskuteras bland skickliga ismetare är storleken på betesfisken och ska man vara helt krass så väljer de flesta en större mört framför en mindre. Under en hel gäddfiskesäsong, sett till ett helt år, är stora betesfiskar ett måste när man åker på en satsning. Men det kommer givetvis dagar då man kan knäcka nöten genom att skala ner storleken på sitt bete. Är fisket trögt ska man definitivt testa en mört eller abborre som du i normala fall aldrig skulle använda. Faktum är att jag en gång hade äran att få vara med och bevittna en ismetad gädda på över 16 kilo som fångades på en så kallad tusenbrorsa, det vill säga en abborre i 6-10 centimeters klassen. Små beten, hårt blyade sådana, som fiskas nära botten har producerat förvånansvärt många och stora gäddor – allt för många för att man inte skall ta lärdom av det. Fisket hade inte varit så fascinerande om vi inte då och då blev tvungna att bryta invanda mönster…  

Drill

De första isarna är ofta snöfria, vilket gör fajten extra rolig när du kan se din fångst genom den klara isen.

5. Minskat motstånd Metoden för att fästa linan till vippan är lika personlig som innovativt obegränsad. En del klämmer fast linan i vippan, andra gör en ögla och hänger sedan linan över vippan – jag föredrar att använda olika typer av gummiband (riggade på en vinkork) och på så vis reglera hur hårt motstånd gäddan får när den attackerat mörten. En bestämd gädda – i synnerhet de pelagiskt jagande – som kommer med fart och tar sitt byte brukar varken tveka eller spotta beroende på att den får dra lite extra för att linan skall släppa. Men när fisket är trögt ser jag det som högst väsentligt att linan löser extremt lätt från vippan när gäddan väl gör ett utfall. Det finns personer som förlitar sig på bolteffekten via hårt ställda vippor, men det är absolut inget jag rekommenderar. Det fungerar helt enkelt inte på en gädda som kommer glidandes utmed botten, gör ett snabbt utfall, för att sedan ta sig gott om tid innan den simmar vidare eller vänder sitt byte. Förr eller senare kommer alla gäddfiskare uppleva hur vippor som inte löser lätt blir ett hot mot ett framgångsrikt ismete. Det är inte bara gösen som konsekvent kan spotta betesfiskar…     

Utplacerat

Spöna är utplacerade på djupkanten i väntan på hugg. Lägg märke till de konverterade nappanordningarna – vinkorkar apterade med gummiband och limklämmor att sätta spöet i/på.


6. Statiskt eller aktivt fiske?
I fiskets värld finns många obesvarade frågeställningar och flytta eller inte flytta spöna?, är en av dessa. Fiskar man pelagiskt på stora djupa sjöar kanske man tror att ett aktivt fiske alltid vore att föredra – men icke… Du skall vara aktiv tills första eller måhända andra fället kommer. Är det någon gång man landar 3-4 gäddor i samma hål – ja, det händer faktiskt – så är det över djupt vatten. Oftast beror det på att man placerat sina spön i ett område med bytesfisk som nors, abborre eller siklöja. Nu gör man bäst i att sitta kvar och vänta in huggperioderna. Jag har vänner som borrat fem hål på en hel dag (de har lokaliserat bytesfisk med ekolodet) och sedan haft ett helt vansinnigt pelagiskt gäddfiske; 20-25 gäddor över fem kilo på ett och samma pass, med toppar på över tio kilo! I grundare eller grumliga vatten kan det dock ofta löna sig att flytta runt spöna med jämna intervall. Glöm ändå inte att ge gäddan tid att lokalisera sitt byte. I klara djupa vatten, där det pelagiska fisket är att föredra, använder gäddan synen i större utsträckning jämfört med vatten där siktdjupet är begränsat. Här är betets rörelse och doft viktigare och det krävs ofta lite mer tid för gäddan att reagera.   

 Text & bild. John Zafaradl

Annons

Sportfiskeprylar
Rekommenderade artiklar

Kommentera