Annons

 i Fluga


Det där flugfisket med avlånga flugor som hamnar under ytfilmen har aldrig intresserat mig värst mycket. Av olika anledningar har den typen av fiske liknats vid det som spinnfiskarna utövar och som en inbiten torrflugefiskare har hedern spelat en stor roll i selektionen bland flugvalen.

Det har liksom aldrig varit försvarbart att fånga en vakande storöring på någonting annat än just en torrfluga. Kläckare ligger på gränsen till vad som är acceptabelt eftersom en stor del av kroppen i själva verket ligger under ytan. De fåtal gånger som en nymf ens kan komma på tal är ju vid sightfiske, fast det är ju verkligen om fisken vägrar visa stjärtfenan i ytan men då den ändå käkar aktivt efter de små outvecklade larverna. Men ta mig tusan är det väl hedern som sätts på spel i sådana situationer. En människa utan heder har sannolikt inte en karma som står högt hos flugfiskegudarna heller och som bekant kan en risig karma orsaka grus i maskineriet vid vattendragen. Det var därför inte konstigt varför vi först tvekade då laxfisket presenterades framför näsorna på oss.

Vi fick ställa oss frågan om det verkligen var legitimerat att knyta på en tubfluga och svepa den så snabbt som vi bara kunde genom poolerna enbart för att ha chansen att kroka en riktigt stor fisk.  Det var sannerligen en svår frågeställning att behandla under styrelsemötena vid lägerelden. Efter långa nätter av hårda överläggningar kom den opartiska juryn med ett yttrande. Det var långtifrån ett enhälligt beslut emellertid men utlåtandet manifesterade att så länge det var lax, och möjligtvis havsöring, så var det okej att använda sig av flugor som stripade under ytan. Ingen tvekan om saken alltså, utan att sätta hedern på spel skulle vi nu fånga den ursinniga Östersjölaxen, en av världens mest storväxta laxar.

Tusen

Vi antog att älvar och deras forsnackar kunde vara heta platser för laxen att stanna upp på vandringen och hugga på våra flugor.

Självfallet hade vi föreställningen att det bara var att smeka ut klumpen i en stilig loop, placera flugan med sträckt tafs och invänta ett aggressivt hugg på första bästa forsnacke, men ack vad vi bedrog oss. Det var ett frustrerande och besynnerligt fiske, ibland kunde vi se några riktiga as vaka ute i strömmarna och rörelserna var skrämmande lika en brutalt stor öring som rullade över en liten dagslända. Vi visste trots det att det var ett spel för gallerian och att laxen endast var ute efter att provocera och att en liten dagsländeimitation inte skulle överlista de kluriga rackarna. De spelade ett spel som var fulare än fulast och det fungerade verkligen, för det var sjukligt frustrerande när de vägrade att hugga fastän vi visste att de stod där ute i strömmen och lurade.  

Spanar

 De mäktiga fjällälvarna utmanades gång på gång men vi kunde konstatera att laxarna retfullt ignorerade våra färgglada flugor ute i de tunga strömmarna.

Den totala frustrationen gjorde oss villrådiga och apatiska. Sommaren sprang iväg snabbare än kvickt och vi uppfattade aldrig vad som hände, plötsligt var det höst och säsongen hade stängt för leken och nya små yngel skulle produceras i grusbäddarna och det vore tvivelaktigt att störa den heliga akten. Händer det bara en gång om året så ska man visa empati och låta dem slutföra uppdraget. Tänk själv vad förbaskad du skulle bli när det väl var dags. Sökandet efter laxen hade fört oss till de allra flesta vatten av dignitet i vårt närområde. De stora fjällälvarna hade sökts av med tunga sjunklinor och långa tvåhandsspön som vispade iväg paketet mot de stora stenarna där fisken förmodades vila. De små skogsåarna smögs igenom med lätta flylinor och långa tafsar men laxen avslog erbjudandet att hugga på våra flugor gång efter gång. I sökandet efter ny lärdom ramlade vi över ett citat från en av våra stora vetenskapsmän som formulerade det hela finurligt:

Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att för att lösa de problem vi har skapat med det gamla sättet att tänka*. Citat Albert Einstein…

Med de kloka orden i åtanke insåg vi att nya tankebanor kunde lösa gåtorna med laxen. Vi skulle inte vara äregiriga och konservativa utan vara öppna för de mer liberala ideologierna och så att säga, öppna våra insnöade sinnen. Lösningen var att studera, mata in kunskap och memorera allt vad expertisen sade i litteraturen. Med nyvunnen lärdom och öppna själar kunde det ju inte gå fel. Men ack vad vi bedrog oss igen. Ju mer vi läste om räv-, ap- och isbjörnshår desto klurigare blev det att välja rätt vid bindstädet. Ju mer vi korrelerade vattentemperaturen mot de olika densiteterna på sjunklinorna desto svårare blev det att välja vid vattnet. Ju mer vi lärde oss om laxens biologi desto mer förstod vi varför de aldrig ville hugga och vi insåg dessutom att de inte var lika taliga som på Kolahalvön. Expertisen var verkligen inte enad och ju mer vi försökte hämta in ny kunskap desto mer förvirrade blev vi vilket gjorde situationen ännu värre. Tanken var ju att vi skulle fånga ett odjur.

Laaaaaxxxx

 Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. När hugget äntligen kom förstod jag varför människor kunde stod dagar ut och nätter in för att få känna den ursinniga styrkan,  

En höstdag några år senare hände plötsligt det omöjliga. Utan att reflektera över det hade jag och min förvirrade vän Spade hamnat vid en älv av slentrianmessiga skäl. Vi stod apatiskt utvadade i det kalla vattnet, glosögda av den intensiva fiskesommaren kastandes i blindo efter spökena under ytan när de mest oväntade som kan ske i vår fiskevärld blev verklighet. En Östersjölax attackerade min fluga ute i strömmen. I en ursinnig rusning slet fisken ut fler meter av min backing än någon annan fisk någonsin gjort tidigare och avslutade det hela med ett magnifikt luftsprång som hade fått Stefan Holm grön av avund. Fisken kämpade länge och väl innan den snällt gled in med stjärtspolen i Spades hand. Han hade som tur var tittat på sin beskärda del av de klassiska avsnitten med Bård och Lars och hade såldes lärt sig att taila en fisk vilket han gjorde med bravur. Mitt livs första och därmed största lax var därmed ett faktum. Inte så mycket att skryta med i historieböckerna eller för de gamla laxrävarna men nog kände jag mig stolt över bedriften att äntligen ha lyckats. Något mer taggade av händelsen återvände vi till älven dagen efter. Som vanligt hade vi inga större förväntningar på aftonen utan vi såg det mest som en ursäkt för att få snusa lössnus och må bra i höstvärmen och att vi inte behövde bry oss särkilt mycket om det hårda livet i staden.

Jag började försiktigt vada ut i en lovande pool som bara luktade lax. Den hade huvudströmmen mot andra sidan med några inbjudande djuphålor som normalt skulle vara fylld med lax om de inte hade tendensen att försvinna ute i Östersjön som de flesta gör av någon slags outgrundlig anledning. Spade hade sprungit uppströms för att utforska nya områden och han försvann långsamt bakom horisonten som badade i höstsolen. Det var inte särskilt oväntat när jag nästan hade fiskat av poolen utan någon som helst skymt av någon lax men nog kände jag mig nöjd med bragden dagen innan ändå och kunde slappna av. Spade hade låtsas vara glad han med, men nog hade sorgen synts i hans ögon som på ett barn som blir utan julklappar på självaste julafton. I forsens brus tyckte jag mig plötsligt uppfatta ett vrål. Jag tänkte för mig själv att det sannolikt var en inbillning men det var samtidigt lite skrämmande eftersom de gamla farbröderna i byn hade skrämt upp oss med en historia om en fiskare som föll offer för en hungrig björn under krigstiden. Jag ignorerade således ljudet och lade ut ett nytt kast mot en het ståndplats då vrålet plötsligt hördes på nytt och jag insåg att Spade antagligen höll på att drunkna.

Spöböj!

Sannolikheten att Spade var på väg att drunkna var sjukt mycket högre än att en stor fisk skulle attackera hans fluga så dröm om min förvåning när jag såg hans spöböj som indikerade en öring på steroider.  

Jag förstod omgående vart det björnliknande vrålet hade kommit från. I forsen gjorde en sjukt stor fisk ett brutalt luftsprång och längst bakom linan i andra änden stod Spade med ordentlig spöböj med paniken annalkandes. Vi enade fort våra kloka huvuden och försökte komma på hur sjutton vi skulle landa monstret som höll i flugan. Den stora grisen stångade och slet ömsom den rusade och drog linan mot de vassa stenarna. Spade hade inte särskilt mycket att säga till om utan det var tydligt vem som bestämde situationen liksom det ofta kunde vara hemma för stackaren också. Vi förstod att det bara var att vänta ut fisken, sätta hård press och invänta slutfasen i kampen vilken skulle visa sig att innehålla många ronder av ovisst utfall, oddsen var jämna.

En

 En ursinnig hanne var förklaringen till Spades vrål. Jag kunde ödmjukt konstatera att den var något större än min men jag kunde ändå inte undgå att känna med Spades lycka.

Ironiskt nog var den dagen den sista för den säsongen. Fisket i de strömmande vattendragen stängde återigen för sexuell samlevnad under ytan och höstens löv blev alltmer gula då klorofyllet så sakteliga drogs tillbaka av träden inför vinterdvalan. Inte hade vi för vårt liv kunnat ana att de sista två dagarna skulle ge oss varsin lax, som en belöning för alla långa dagar, nätter och försummande av det normala livet som de flesta ägnade sig åt i staden. Även vi kunde gå i dvala för säsongen, hedern var ju fortfarande intakt. Att laxarna sedan hade stora möjligheter till att idka älskog i älvens grusbottnar gjorde att vi avslappnade kunde konstatera att den nya generationen av en av världens mest storvuxna laxar skulle bli till. Frågan vi ställde oss vara bara hur vi skulle kunna få någon att någonsin hugga igen, det var ju som att leta efter en nål i en höstack eller tusen laxar i en laxask.  

//Stefan Ågren +FishEco 

Annons

Sportfiskeprylar
Rekommenderade artiklar

Kommentera