Jag vet att ni finns därute. Ni garvade ismetefantaster som söker drömgösen utmed botten med nästintill sjuklig disciplin. Vakna. Det är dags att klättra uppåt i vattenmassorna – det pelagiska ismetet efter gös kommer att förändra er syn på den nyckfulla rovfisken…
Mörkret faller ovanligt snabbt och den tunga dimman som rullar ner från bergssluttningarna påskyndar dagsljusets flykt. Egentligen borde vi packa ihop och bege oss hemåt, men envisheten sitter djupt rotad i en fanatisk sportfiskare och tillsammans enas vi om att fortsätta ytterligare en timme. Varför skulle inte gösen jaga högt under vintern när gäddorna gör det? Tanken mal i mitt huvud medan jag tar en sista mun ljummet kaffe. Från och med nu förlitar vi oss helt på vår hörsel; hoppas våra ålpinglor gör skäl för namnet. Den fuktiga kylan är en obehaglig överraskning och snart går tankarna till en varm dusch och kvällens spanska ligamatch. Plötsligt bryts tystnaden av ett högt, men kortvarigt pinglande – en vippa har sprätt upp! Simon är snabbt på fötter och tillsammans skyndar vi mot hans spö. Han sätter sig på knä, tajtar upp linan och drar in ett kraftigt mothugg. Spöet böjer sig djupt – inte så konstigt när man har sin motståndare cirka två meter under fötterna – och de karakteristiska gösknyckarna fortplantar sig i klingan. Han tar den stenhårt och snart kan jag föra ner handen i hålet och få ett stabilt gälgrepp på fisken. Det är ett ståtligt exemplar, en hanne på 4-5 kilo. Simon sköljer vatten över den vackra gösen innan han håller upp den. Kameran går varm, men snart har fisken stoppats ner i samma hål som den kom upp ifrån. Vilken enorm lättnad.
Pelagiskt ismete efter gös är inte omöjligt. Sjön är inte känd för att producera fisk över tre kilo från isen och vi nosar på femkilosfisk i vårt första försök! Knappt har fiskefrossan lagt sig när det är dags för nästa ålbjällra att bryta tystnaden. Blindfäll? Nej. Simon gör ånyo ett tidigt mothugg och snart kan vi räkna in en trekilos fisk i ensemblen pelagiskt ismetade gösar. Den sista timmen har verkligen varit skillnaden mellan fiasko och succé, men allra viktigast; vi har fått de svar vi vill ha. Visst jagar gösen i frivattnet, även vintertid…
Huggperioder och jaktljus. Sedan vår första satsning på pelagiskt ismete efter gös har mycket vatten passerat under Karlstads både vackra och fula broar. Min syn på den annars tröga och stationära rovfisken har i mångt och mycket förändrats. Nu skall man förvisso inte jämföra pelagiskt ismete efter gös med frivattenfisket efter gädda. Det handlar ju trots allt om två skilda arter och gösen är av naturen oerhört mycket lynnigare än vad gäddan är, särskilt när det handlar om vinterfiske.
När man ismetar gös i frivattnet handlar mycket om huggperioder. Gäddan tenderar också att vara mer eller mindre huggvillig runt vissa klockslag, men gösen kan vara extremt tidsbunden, något av fiskets Skalman. Ni vet; mat- och sovklockan… Första gången vi lyckades med frivattenfisket hade det varit mörkt en timme, men för den saken skull skall man inte räkna bort gösens huggvilja under dygnets ljusa timmar. Gryning och skymning kommer alltid att vara vedertagna perioder då aktiviteten eskalerar, men intensiva huggruscher infinner sig även i fullt dagsljus. Glöm inte att isen hindrar en hel del solljus från att tränga ner i fiskens värld och gösen klarar sig utmärkt i reducerade ljusförhållanden, vilket i sin tur kan prägla vinterfisket efter dem. När det gäller markanta huggperioder gäller det att lära känna sitt vatten – här finns inga genvägar.
Fiskeplats & sjötyp. Att fiska strax under iskanten kan vara lika effektivt i den djupa klarvattensjön som i ett grumligt, näringsrikt vatten. Den enda skillnaden är att man måste jobba mer effektivt med betena i det djupa vattnet för att träffa på fisken, medan man i en grundare sjö kan fiska mer statiskt. I Värmland – där jag bor – trollingfiskas det gös på en mängd större vatten och ofta handlar det om ett pelagiskt fiske med vobblertyper som går högt upp i vattenmassan. Du kan naturligtvis göra samma sak när du ismetar på ett riktigt stort vatten, men med en stor skillnad; ismete täcker bara en bråkdel av den yta som du fiskar av med båt. Ett bra tips till er som vill prova den oortodoxa ismetemetoden är därför att angripa ett känt vatten, gärna en sjö som du kan som handen i handsken. Du kanske till och med har några specifika GPS-positioner lagrade som brukar leverera fisk på sommaren – utgå ifrån dem nu också!
Är sjön obeprövad finns några viktiga riktlinjer att ta fasta på; även om man fiskar betet högt upp i vattnet, låt säga på 2-3 meters djup, är alltid kanter eller grynnor heta plaster. Varierad bottenstruktur, ofta i närheten av riktigt djupt vatten, drar till sig bytesfisk och således även rovfisken. När jag och Simon för första gången lyckades med vårt frivattenfiske placerades betena två meter under iskanten där det var 11-14 meter till botten. Den aktuella fiskeplatsen var strategiskt vald och den heta branten planade ut på 20 meters djup. Tillgången till riktigt djupt vatten är en fördel, men oavsett fiske i frivattnet, skall man inte ignorera fina bottenstrukturer.
Hugg & bete. Mört är det mest vedertagna betet när man ismetar gös och helst skall man använda levande sådana. Även om gösen har ett fruktat luktsinne så handlar deras jakt i frivatten framförallt om rörelse och syn. Var inte rädd för att använda lite större mörtar än vad som är brukligt när man fiskar gös, särskilt när det är dunkelt eller helt mörkt ute – en stor siluett är lättare att upptäcka. Jag vill även påpeka att det ofta råder stora skillnader i jaktbeteendet hos de pelagiska gösarna kontra de mer bottenbundna. Om det är svårare att lokalisera de fiskeplatser som levererar frivattengösar, kompenseras det många gånger av ovanligt tveklösa hugg! Många av de exemplar vi har fångat på pelagiskt ismete hugger stenhårt och distinkt. Faktum är att man måste dra in snabba mothugg om man vill återutsätta sin fångst. Sen skall man fortfarande använda känsliga vippor och löst ställda bromsar, en gös är fortfarande en gös, den lynnigaste av rovfiskar och vissa dagar är allt precis som vanligt…
Utrustning. Jag skulle rekommendera alla er som vill isfiska gös att använda minst ett 200 mm och allra helst ett 250 mm borr. Det kanske förefaller lite i överkant, men faktum är att man landar fler fiskar med ett större hål. Stora gösar har en tendens att knycka och kränga våldsamt vid fajtens slutskede och får man inte tag i dem snabbt är risken stor att de lossnar eller att en löst hängande krok fastnar i iskanten – stora hål är enbart en fördel. Om vattnet ni fiskar i håller mycket och stor gädda rekommenderar jag er att använda någon form av tunn vajer som tafsmaterial. Normalt sett, vid bottenbundet fiske, använder jag fluorocarbon – osynlig och relativt mjuk – men eftersom gösarna ofta hugger hårdare när de tar ett bete pelagiskt, är inte risken överhängande att de skall spotta bara för att de känner av vajern. Sen vill man inte ta risken att tappa en storgädda på grund av att den bitit av din tafs. Annars är allt som vanligt: Ålpinglor som nappalarm, eventuella lysstavar som tejpas fast på vippan vid mörkerfiske och löst ställda multirullar.
Tips på vattentyper. Alla typer av gösvatten går att angripa via pelagiskt ismete. Personligen föredrar jag relativt klara och djupa sjöar där fiskeplatsen gärna får ligga i anslutning till en kant eller en grynna. I riktigt djupa vatten varierar vi ofta fiskedjupet mellan 2-6 meter ned i vattenmassan, medan man i grumliga grunda sjötyper med fördel kan placera mörten strax under iskanten. Oavsett sjötyp och fiskedjup gäller det att man inte klampar omkring på isen i onödan. I synnerhet om man fiskar högt upp i vattnet…
//John Zafaradl
Lämna ett svar