Annons
Vill myndigheterna inte ha tillbaka ålbeståndet? Enligt Svenska ålforskare och Energiforsk AB:s uppskattningar utgjorde ålen innan utbyggnaden av vattenkraft sannolikt upp till 50 % av fiskbeståndet i Sveriges sjöar och vattendrag, inklusive kustvatten och med årlig produktion på cirka 30–57 miljoner enkilos blankålar i inlandsvatten och ytterligare 54 miljoner vid kusten.
Det är fascinerande siffror över en art som idag akut balanserar på utrotningens brant både i Sverige och i Europa efter att både in och utvandring av ål kraftigt begränsas av vattenkraftsproduktion och andra former av fördämningar.
Dessa siffror ska relateras till EU:s ålförordning som gäller som svensk lag. Enligt förordningen skall varje land på sikt rädda 40% av sin ursprungliga produktion av ål. Då tänker en normal människa att det då utgör 40% av dessa 30-57 miljoner ålar samt tillkommande 54 miljoner ålar på kusten, säg totalt ca 90 miljoner ålar. Vi ska alltså på sikt ha ett bestånd på ca 35-40 miljoner ålar för att göra rätt enligt EU:s ålförordning.
Det låter rätt och riktigt men NEJ, det är inte alla överens om! Tvärtom. När staten med HaV/ SLU som utredare tolkar situationen utgår man från siffror från “före 1980: talet” och anser att siffran ål vi ska räkna med för att rädda dessa 40% är 300 ton (ca 550 om man räknar med utsatt ål som bara flyttats till Sverige från andra länder alltså ej odlad) vilket bara ger 120 000-220 000 ålar, inte 35-40 MILJONER ålar…
Hur man kan använda dessa siffror när alla utan undantag vet att man med referensår ca 1980 hade merparten av den vattenkraft vi har idag och med det absoluta vandringshinder för både in- och utvandring av ål är obegripligt och sannolikt bryter mot EU:s ålfördordning.
För att ytterligare sätta detta obegripliga resonemang i perspektiv och bara ägna oss åt relevansen i de 300 (550) tonen som HaV/ SLU utgår ifrån ska vara vår ursprungliga produktion av ål, kan man begrunda detta.
Nederländerna beräknar 10 000 till 15 000 ton, Storbritannien 7 300 ton, Danmark 1 100 ton! Att då Sverige skulle använda siffran 300 ton faller på sin egen orimlighet med tanke på Sveriges yta och jämförelsevis enorma mängder söt, salt och bräckt vatten! Om vi tar bara Danmark säger forskare att svensk ålproduktion borde ha varit 30-40 gånger större än den danska, något är riktigt galet här!
Vill myndigheterna inte ha tillbaka ålbeståndet? Det verkar inte så, det är ett faktum att ju färre ålar vi måste rädda, ju mindre resurser måste staten och andra satsa. Den urgamla tesen att när något verkar fel ska man fråga sig vem som tjänar på det? Ja, i det här fallet finns bara en vinnare, vattenkraftsindustrin, alla andra är förlorare.
Denna artikel är gjord i samarbete med biologen Ingemar Alenäs som tidigare publicerat flera längre artiklar kring ålens situation här!
Alla fiskenyheter direkt till din mail? Prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Följ FishEco på Instagram här!
Klart de inte vill det samtidigt utrotas laxen och inget kan vi göra åt det mer än titta på .folk käkar odlad lax som aldrig förr och Norge drar in miljarder på skiten.. pengarna styr helt klart och nu har man fått sin största hobby förstörd pga av girighet
Låt fiskeföreningar överta förvaltningen av ålbestånden i kraftutbyggda vattendrag och med bidrag av åtminstone samma storlek som kraftägarna lägger ner på åtgärder för att minska dödligheten av beståndet.
Ett par frågor om ålen som glömts:
Hur stor andel av svenska beståndet härrör från svenska ålar som fortplantat sig i Sargassohavet?
Hur hög är tillväxkontanten hos svenska ålar jämfört med franska/baskiska?
För övrigt anser jag att politiska beslut, som hotar fiskbestånd av betydelse för mänsklig matförsörjning (jämför strömming), kan vara brott mot mänskligheten.